Min mormor - min hjälte

Detta fotot är en av de första på mig.

Som sagt, min mormor tog hand om mig. Även mina föräldrar så klart. Vi bodde i samma hus, så underbart att ha mormor så nära. Men 1970 flyttade vi till Oskarström. Mormor stannade kvar i Halmstad. Men jag har aldrig behövt sakna henne. Hon fanns där alltid ändå.
Hur kan en kvinna, som min mormor påverka en så mycket? O andra sidan är jag själv mormor idag och jag hoppas att även jag blir en lika underbar mormor som min.

Doktorns bleka ansikte.

..."det va jag. sa läkaren,  som gjorde operationen, jag kommer så väl ihåg den". Och läkaren fortsätter berätta vad han kom ihåg. 
"Det va första gången som jag opererade ett så litet barn. Och när jag tänker tillbaka så va det ju fruktansvärt hur vi gjorde. På den tiden trodde man inte att spädbarn kände smärta. Med andra ord, du opererades utan någon som helst anestesi. Det va 4 sjuksköterskor som höll ner dig. Medans jag skar upp din lilla mage. Vi tog ut hela tarmpaketet och såg att det va helt stopp i matstrupen. Vi fick bygga en ny väg. Vi tog ca 2 dm från tunntarmen och kopplade på den på matstrupen och sedan en ny väg in i matsäcken. Vi trodde aldrig att du skulle överleva. Måste erkänna  att vi inte gjorde ett snyggt avslut. Vi sydde igen dig snabbt och slarvigt".  Jag bara försöka föreställa mig om hur jäkla ont det har gjort att öppna, sy, rätta till och sy ihop igen. Är det här min smärta börjar?
Efter flera månader på Sahlgrenska fick jag flytta till sjukhuset i Halmstad. Om jag har förstått det rätt har väldigt många trott att jag något som inte man behövde tänka på. Men min familj bestämde sig för att hälsa på mig. Mamma tog min mormor med sig för att hälsa på mig. När mormor ser mig komma krypande ska hon ha sagt "ge mig tösen så ska jag se till att kommer må bra! 
Enl läkaren som fortsatte läsa min journal, berättade att jag i november 1967 lades in på Halmstads sjukhus för anorexi. Hur i all världen kan en 2,5 åring få anorexi. Men tydligen är det ett ord för svält.
Min mamma hade vi flera tillfällen sagt till barnavårdscentralen (BVC) att jag inte ville äta. Och fick till svar. "Barn äter när de blir hungriga" detta pågick länge, till slut skulle BVC ta mig i från min familj som lät mig svältas utan att kontaktat läkarna. Vilken tur mamma hade som kunde bevisa att hon vid flera tillfällen meddelat att något va fel eftersom jag slutat äta igen.
Jag har än idag ärr efter sonden. 1 i var ankel och 1 i var handled. 

Hur ska jag börja, för att få Er till att fortsätta läsa?

Jag tänkte använda denna bloggen för att skriva av mig av mitt 49 åriga liv. Jag tänker inte skriva om hur andra ska vara eller bör vara. Utan helt och hållet hur jag ser, tänker eller känner här i livet.

Ok då börjar vi.

Det va en tisdag 1965 som jag föddes på BB i Halmstad. Lite förtidigt eftersom min mamma va med i en stor bilolycka. Hennes mage och ansikte slog sönder ratten. Om jag inte har helt fel så va rattarna gjorda av bakelit på den tiden. Det kan förklara varför jag kom tidigare. Det förklarar oxå varför jag blev sjuk.

Allt jag skriver nu har min mamma berättat för mig.

Hon vägrade redan efter andra dagen ta i mig, hon sa att det är något som inte stämmer med min tös. Läkarna trodde först att hon hade kommit i någon form av depression. Men snart såg de att jag inte kunde få ner någon mat alls i mig. På tredje dagen nöd döptes jag på lasarettet för att i nästa minut fara till Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg.  Mamma berättade att hon ringde flera gånger o frågade om hur jag mådde och till svar fick hon, du ska nog försöka glömma bort flickebarnet.

Min fina mamma

Först i början av 90-talet fick jag reda på hur allt gått till. Jag skulle göra en större operation och de läkarna ville veta vad som hänt 1965, så vi skickade efter journalen. Den läkaren som va med mig för att "översätta" journalen blev blek i ansiktet när han började läsa. Han tittade upp på mig o sa. "-Lever du?" fortsättningen kommer i morgon.

Min fina pappa